En röst för de stumma

Av Per Bylund

Liberalen som röstar gör sig själv och andra en björntjänst. Oavsett vad man röstar på kommer rösten användas till att legitimera ökad beskattning, fler regleringar och mer makt åt politikerna.
Att rösta eller inte rösta är i Sverige, liksom i många andra delar av den demokratiska världen, en icke-fråga. Man diskuterar inte huruvida man ska rösta eller ej - utan endast på vad man ska rösta. Att rösta anses nämligen vara en självklarhet, ibland t o m en demokratisk "plikt".

En slutsats många verkar dra av denna plikttes är att den som inte röstar i de allmänna valen inte heller har rätt att kritisera det valda styret - man har inte tagit chansen när man hade den. Hela resonemanget är mycket underligt och leder endast till ett Moment 22: Att rösta innebär att man ger legitimitet åt styrelsen i sig, vilket är en implicit markering om att man varken vill eller anser sig kunna ta ansvar för sig själv. Men en utebliven röst betyder enligt resonemanget att man implicit helt underkastar sig majoriteten av de röstandes vilja. Varje möjlighet till protest omintetgörs därmed - antingen är man en del av beslutet eller så har man inte rätt att protestera.
Den konspiratoriskt lagde kan enkelt lägga ihop ett och ett och komma fram till att det är styrelsen i sig som skapat systemet för att främst upprätthålla och legitimera makten. Den numer rådande inställningen till allmänna val och röstplikten har på något sätt smugits ut i samhället genom skolplikten och den offentliga skolan och läroplanen. Så kan det förstås vara, även om det låter överdrivet att någon medveten ondska ligger bakom den allmänna underkastelseattityden hos svenskar och demokratiivrare globalt.

Själva diskussionen om styrelse bör dock få varje liberal att dra öronen åt sig. Styrelse innebär ju att någon annan får makten över delar av eller hela samhället och därigenom minskas per automatik individens spelrum. En röst på parti eller person som deklarerat att de offentliga åtagandena måste öka är en handling mot självintresset eftersom det ytterligare beskär ens möjligheter att bestämma själv. Man begår aktivt en illgärning mot sin egen frihet.

Om samtliga realistiska alternativ på den politiska marknaden innebär minskad individuell frihet kan man som liberal inte med gott mod ställa sig i kön utanför vallokalen. Att rösta för att påverka valresultatet i "mindre ofördelaktig" riktning är inget annat än hyckleri och dubbelmoral. En röst på en kandidat eller ett parti som endast önskar öka de offentliga åtagandena "lite grann" är ett aktivt ställningstagande för ett ökat styre på individens bekostnad. Man skulle kunna likna det vid att förgifta sina grannar och sig själv "lite grann" för att man tror att det minskar risken att förgiftas än mer senare. Gift är, som Ayn Rand mycket riktigt påpekade, giftigt även i mindre mängder.
Återstår gör då endast alternativet att rösta på en eventuell kandidat som lovar att minska det offentligas omfattning. Hur osannolikt och verklighetsfrämmande detta än verkar är det en fråga som inte är helt oviktig. Svaret på frågan avgör ju huruvida en god liberal aktivt kan utöva sina demokratiska rättigheter vid allmänna val eller ej.

Min personliga uppfattning är att man principiellt inte kan rösta över huvud taget. Nedan visar jag i ett exempel vad jag menar. Politik kan inte existera utan att tära både på individers enskilda välstånd och det ackumulerade välståndet i samhället.

(Noteras bör att det i exemplet nedan helt bortses ifrån att politik i normalfallet i både retorik och praktik påtvingar individerna i samhället en kollektivistisk verklighetsbild. Politiken har en förkärlek till att skapa en illusion av att samhället består av homogena klasser eller grupper med motstridiga intressen. Detta ger upphov till ökad konflikt, vilket påkallar ytterligare politisk lösning, vilket ökar motsättningarna i samhället osv.)

Utgångspunkten i exemplet är den ursprungliga formen av mänsklig samlevnad, dvs det samhälle som inte utövar organiserat tvång och således består endast av relationer mellan fria individer. Detta tillstånd brukar av ekonomer benämnas den fria marknaden, även om inte alla relationer är uppenbara affärstransaktioner. För den politisk-filosofiskt bevandrade kan utgångspunkten i exemplet beskrivas som ett harmoniskt naturtillstånd.

I denna fria samhällsordning lever varje individ av frukterna av det han/hon med sitt förnuft kan prestera. Av egenintresse samarbetar individer för att effektivisera produktionen och öka sitt välstånd. I ett sådant samhälle uppstår också arbetsdelning spontant på marknaden för att ytterligare maximera produkten av människors förmåga och arbete, och därigenom samtliga individers individuella och ackumulerade ("samhället") välstånd. Möjligen väljer vissa att leva tillsammans i kollektiv eller grupper för att på så sätt stödja varandra, samarbeta och finna trygghet.

Den fria marknaden, eller det fria samhället, baseras helt och hållet på frivillighet. Ingen tvingas att leva enligt andras godtycke, liksom ingen avtvingas produkten av dennes arbete. Detta är den naturliga harmoni och spontana ordning som finns i ett samhälle där ingen individ får utstå tvång eller våld.

Oavsett om man anser att detta är en utopi eller ej, måste detta vara utgångspunkten för vårt resonemang. Filosofiskt är detta basen för mänskligt samarbete och förmåga - grundstenen i vårt förhållningssätt till andra människor och till oss själva. För att se inverkan av reglering och annan politik måste utgångspunkten vara tillståndet innan politik. Den liberala idétraditionen är för övrigt baserad på denna syn på varje individs rätt att slippa våld och tvång, samt varje människas rationella val att tillgodose sina egna intressen utan att det skadar annan.
Marknadsplatser uppstår, där människor samlas endast för att byta varor och tjänster. På den fria marknaden ökas det ackumulerade välståndet i samhället för varje transaktion. Detta eftersom samtliga parter måste anse sig tjäna på transaktionen för att de ska ingå frivilliga överenskommelser och varje transaktion således ökar de inblandades uppfattade välstånd. Detta gäller såväl rent ekonomiska transaktioner som personliga, sociala, känslomässiga och moraliska. Samtliga blir ständigt rikare och ökar sitt personliga välstånd i den utsträckning de är till andras nytta.

Låt oss så anta att ett begränsat samhälle består av endast fem personer som vardera producerar ett värde av 400 gram guld per månad. Totalt produceras i vårt lilla samhälle produkter och tjänster (välstånd) under innevarande månad till ett värde av 2000 gram guld. Antag nu att en av individerna väljer att ägna all energi åt politisk verksamhet, t ex för att bidra till ekonomisk jämlikhet, istället för att producera personligt välstånd.

Politisk verksamhet är inte produktiv utan endast fördelande, vilket betyder att politisk verksamhet inte bidrar till ett ökat välstånd. Välstånd, definierat som tillgång på varor och tjänster, kan endast produceras av individer och komma andra till gagn genom frivilliga transaktioner på marknaden. Politiker har aldrig skapat något till nytta för andra människor, utan kan endast direkt eller indirekt fördela produkter som genereras på marknaden. Den individ som väljer att engagera sig i politisk verksamhet kommer således inte längre att producera, vilket innebär att samhället som helhet initialt förlorar välstånd till ett värde av 400 gram guld per månad. Totalt produceras nu välstånd i samhället till ett värde av 1600 gram guld mot det tidigare 2000 gram.

Dock är detta inte det slutgiltiga resultatet av denna skiftning i verksamhet i samhället i exemplet. Den individ som väljer politisk verksamhet framför produktion av varor och tjänster avstår naturligtvis inte ifrån sitt tidigare välstånd för att leva på luft. Istället införs genom politik beskattning av de i samhället som producerar, för att upprätthålla sin forna levnadsstandard. Med andra ord kommer den politiska, icke-producerande sektorn att med våld eller hot om våld driva in åtminstone 400 gram guld av dem som producerar.

Resultatet i vårt exempel är talande, men skrämmande. Det totala välståndet har minskat från 2000 gram guld till 1600 gram, samtidigt som de produktiva individerna tvingas avstå ifrån 100 gram (1/4) av sitt välstånd varje månad för att föda den icke-producerande politikern. Sammanfattningsvis blir samhället som helhet och samtliga individer, förutom möjligen politikern, fattigare. Utvecklingen framöver har också avstannat i och med att utgångsläget för investeringar och produktion försämrats.

Detta är den roll den politiska sektorn spelar. Den kan endast parasitera på produktionen av varor och tjänster på marknaden och leder dessutom till att färre tvingas föda fler.

Som synes står den fria marknaden i direkt motsatsförhållande till den politiska sektorn. När man röstar tar man aktivt ställning för den senare - på den förras bekostnad. Även om man röstar på kandidater eller partier som lovar att minska den politiska sektorns omfattning skänker man densamma legitimitet och aktivt stöd. Att rösta innebär alltså inte att man gör sitt för att påverka samhället i "rätt" riktning, utan det är direkt kontraproduktivt, vilket tydligt framgår av exemplet.
En röst i valet är inte att "dra sitt strå till stacken" - det är snarare att ta andras strån från stacken.

Per Bylund är systemvetare och driver internetportalen Anarchism.net

Att rösta eller inte rösta - det är frågan

Av Fredrik Y. Törn

Även en kandidat i årets riksdagsval kan fundera om det är rimligt att rösta.
Detta skriver jag med utgångspunkt utifrån mig själv. Det är alltså underförstått att man vill ha mer ekonomisk och social frihet i Sverige utifrån dagens läge. Frågan är om man då skall rösta eller inte.

Röstplikt begränsar demokratin
Först kan konstateras att man inte skall behöva rösta om man inte vill. Demokratiminister Britta Lejon var (som vanligt) helt fel ute när hon talade om röstplikt för att stärka demokratin. Som Jean Paul Sartre sa så är att inte välja/ta ställning också ett val/ställningstagande. Att tvinga någon att välja är att göra ett aktivt val är att begränsa valmöjligheterna.

Inte viktigt att rösta i sig
Det är inte heller att föredra att "man i varje fall går och röstar - på någn i varje fall". En röst på något eller någon som vill motverka friheten är sämre än att man i stället ligger på soffan. Det är också sämre än att rösta blankt, även om en blankröst är meningslös förutom att valdeltagandet blir högre på marginalen.

Högt valdeltagande är inget demokratiskt egenvärde. Som jag ser det finns det två anledningar till att inte rösta. Den ena är att man rädd för reprimander, hot om våld eller förföljelse. Det andra är att man anser att det inte spelar någon roll.

Är man rädd för reprimander, hot om våld eller annat så är landet inte någon demokrati. Det är inte heller fallet i dagens Sverige.

Anser man att det inte spelar någon roll så kan det bero på att flera olika saker. Politiken påverkar inte livet så mycket. Det är i så fall ett hälsotecken, men det är knappast situationen i dagens Sverige. I Sverige beror det snarare på att man anser att alla partier är olika välfärdspartier som stödjer socialstaten, alla är socialister - i alla partier helt enkelt.

Så frågan är om man skall rösta eller inte i Sverige i valet 15 september (eller poströsta från och med 28 augusti till och med den 15 september)?

28 liter hembränt
Skillnaderna är för små mellan partierna, men jag vill ändå hävda att de är märkbara. 1 krona i kommunalskattehöjning betyder 2285 kronor om året mindre i plånboken för den som har 20 000 kronor i månadslön, inte tillräckligt mycket mer, men jag märker i varje fall om jag har 2285 kronor mer i plånboken, det räcker nämligen till 28,5 liter hembränt, eller 76 stycken fina fetingar. Ingen kan påstå att man inte skulle märka någon skillnad av detta.

En röst spelar roll
I Danmark avgjordes sista valet på 1900-talet av ett hundratal röster i en valkrets på Grönland. Sverige fick lottriksdag med lika många riksdagsledamöter för de båda blocken 1973 och Palme kunde sitta kvar på nåder i tre år till och därmed genomfördes MBL-lagstiftningen i Sverige. George W Bush blev president i världens någonsin starkaste militärmakt med mindre än tusen rösters marginal i en valkrets i Florida. (Det är som om två röster i Östergötland skulle avgöra vem som skulle bli statsminister i Sverige enligt Anders Björck.) I dagens Sverige regerar sossarna inte endast med stöd av kommunisterna i vänsterpartiet eftersom det saknas ett mandat för det. Miljöpartiet ställer nästan alltid upp som stödparti, men bara nästan alltid, minns hur företag nu får undanta två personer från "sist in först ut-principen" vid uppsägningar. Minns även hur kedjebrevet ATP infördes med en rösts marginal i andra kammaren 1958 när folkpartisten Ture Königsson frångick partilinjen och stödde det socialdemokratiska förslaget om statlig ATP.

En liten stat är lättare ätt avskaffa än en stor
Sverige har världens högsta skattetryck på 53,4 procent. Det är nog ingen här som tycker att det är något rekord värt att behålla. Men bara för att det inte kommer halveras på en mandatperiod så behöver ju inte slutsatsen bli att det inte ens är bättre att det sänks med en procentenhet om året. Vill man helt avskaffa staten eller om man anser att det skall finnas en minimalstat/nyliberal nattväktarstat men som finansieras med frivilliga bidrag/donationer blir det lite knepigare för då är det mer svart eller vitt. Men jag vill hävda att även den som helt vill avskaffa skatten är förtjänt av att skattetrycket i varje fall minskas. Det torde vara lättare att avskaffa staten/skatten helt om skattetrycket är 11 procent än om det är 53 procent.

Frågan är då hur man bör resonera om man bedömer det som att alla partier kommer vilja höja skatten, skall man rösta på den som vill höja minst? Ja, samma resonemang som i förra stycket skulle leda till det och rimligtvis (vilket givetvis är en bedömningsfråga). Om alla vill höja lika mycket då? Starta ett parti och rösta på det då.

Regeringen och riksdagen ändrar ändå ingenting, de följer bara opinionen...
Så kan man tycka och det ligger mycket i det, men jag vill hävda att det inte spelar någon roll vad opinionen är om det inte finns någon i riksdagen som är beredd att följa den. Riksdagen och regeringen har makten över våldsapparaten. Jag anser för övrigt inte att politiker skall följa opinionen alls, de skall utses av den i val men sedan försöka göra det de gick till val på och följa de principer de sagt sig vilja följa. Politiker representerar inte väljarna utan sig själva.

Valhemligheten i demokratier gör att ingen politiker egentligen vet vem som röstade på dem, och det oavsett vad folk säger till dem. Min förre chef, Europaparlamen-tarikern och f.d. handelsministern, Staffan Buren-stam Linder, påpekade detta i en teveintervju strax innan Europaparlamentsvalet 1999.

Legitimerar man inte systemet om man är med och bidrar till ett högre valdeltagande då? Lågt valdeltagande på kring tio procent i kårvalen har ju knappast hindrat de som blivit valda till kårfullmäktige på olika håll i landet från att driva bokhandel, kaféer, skaffa kårpamparna tjänstebilar och till och med driva dagis som i Karlstad. Lågt valdeltagande begränsar inte på något sätt hur mycket socialisterna tänker lägga sig i och styra våra liv. Det är troligare att demokratiminister Britta Lejon tillsätter en utredning, får ökade budgetanslag för information eller t o m driver igenom sitt förslag om röstplikt.

Åsikter i riksdagen "är rumsrena"
Jag vill hävda att det spelar roll för opinionsbildningen vilka som sitter i riksdagen. Riksdagen definierar, genom de åsikter som företräds och uttalas där, vad som är en etablerad och rumsren åsikt. Finns det ingen i riksdagen som talar och verkar för om en sak så är det lättare att avfärda den som marginell, orealistisk och försumbar.

Fredrik Y. Törn är riksdagskandidat för moderaterna i Jönköpings län och tycker att man skall rösta på honom eller på någon av kandidaterna på Frihetsfrontens tio-i-topp-lista. Han har hemsidan www.moderat.se/y